Hildas hemliga uppror

Hilda har lackat ur. Hilda har lackat ur ordentligt. Hon har bestämt sig för att hon ska ta 24 timmar time-out och låta gruppen klara sig själv. Låta alla klara sig själva. Här kämpar och kämpar hon för allt hon är värd, men det tar ju så lååååååååång tid med allt. Så Hilda lät tålamodet styra, smet iväg och om 24 timmar tänker hon återkomma. Punktligt.

Vad ni inte vet är att Hilda är en av de mest vältränade kvinnor vi hört talas om. Varje morgon börjar hon med 300 djupa benböj på varje ben, 300 armhävningar, riktiga, på tå, varav 50 med handklapp emellan. Därefter följer 300 dips, oftast mot en vanlig stol, 300 vanliga situps osv. Det är höga upphopp, och en massa andra övningar också. Innan hon lägger sig varje kväll kör hon samma program igen. Nu har Hilda helt enkelt smitit ut, dragit på sig skidorna och kört över fjället till Edsåsdalen, det tog lite längre tid än hon tänkt sig, men där jobbar Greger, västra Jämtlands bästa massör. Hilda har bokat honom för 3 stycken helkropps massager med några timmars mellanrum. Sedan har hon beräknat tid för att skida tillbaka och återuppstå med gruppen, punktligt 24 timmar efter sin smitning. Under den här tiden kommer hon inte att göra någonting för att rädda världen, bara rädda sig själv. Fast genom att rädda sig själv, så räddar hon ju också världen, det vet Hilda. Hon vet också att Maria ägnar väldigt mycket tankekraft för att få kontakt med henne just nu, men Hilda stänger av och njuter av när Gregers händer kraftfullt masserar m.gastrocnemius och m.soleus. I morgon är en annan dag. Idag är Hildas dag.

Livat på fjället

Marianne och Inger från Östergötland har gaddat ihop sig ordentligt och tagit ansvaret som de informella ledarna i sin trupp. Johnny har bestämt sig för att använda sig av “ignorans”-strategin, låta dem hållas, och hoppas innerligt att det där tjafset ska lägga sig om ett tag när de börjar bli trötta. Johnny håller på att sätta upp ett basläger av gamla militärtält, som han hittade i ett förråd som försvann från kartan i en av försvarets omorganisationen och nu länsas flitigt av Johnny och hans vänner. Han har fått hjälp av Ingemar, en mellanchef från någonstans i kommunen, som efter 17 omplaceringar, plötsligt blev skickad till västra Jämtland för att bygga skoterleder. Enligt Ingemars chef, var det ett specialprojekt, för specialduktiga specialchefer som behövde lite specialutveckling och skulle få gå ett riktigt avancerat ledarskapsprogram. Den gamla vanliga sörjan alltså, en chef som inte fungerar får inte veta om det, utan får lite specialprojekt och vidare utveckling, samt ett rejält lönepåslag, så att han verkligen inte ska misstänka sanningen. Ingemar visar sig dock vara en jäkel på att bygga tältläger och de har tillochmed mysat till det med en eldstad i mitten, gjort lite sittplatser runt omkring och satt igång en lägereld. Marianne och Inger har fått i uppdrag att tända kaminerna inne i tälten vilket de gör med bravur, endast gnällandes lite om brutna naglar, röksug och att det inte skulle sitta fel med lite rödvin.

Någon annanstans i Europa är Maria på resande fot. Hon har försökt ringa Hilda många gånger nu, men Hilda svarar inte och Maria är orolig. Kan det ha hänt något? Eller har Hilda bara inte haft möjlighet att ladda mobilen? Det verkar ju onekligen vara så att hon befinner sig lite utanför de vanliga farlederna. Maria vet ju att även en så rutinerad råddare som Hilda kan få nog ibland och dra sig undan en stund. Men å andra sidan borde det ju gå att nå Hilda på enklare sätt än mobilen. Maria sätter sig lugnt tillrätta och fokuserar tankarna.

Mobbing och skoterledsplanering

På gränsen mot Norge kämpar ett gäng skoterledsbyggare. Det är fel säsong att göra ett bra och grundligt arbete, men de nya skoterlederna ska märkas ut och det får gruppen kämpa med, trots att snödjupet är mer än 4 meter på vissa håll.

Kontorsmobbarna från Halland är i upplösningstillstånd. Vivi, som ägnat ett snart 45-årigt arbetsliv antingen i rökrutan eller i fikarummet, baktalandes sina kollegor och spridandes en unken stämning med sitt skitsnack och sitt gnäll lider av allvarlig abstinens. En fjällräv snattade med sig hennes sista paket med 4 ciggisar och sprang iväg. Vivi klarade inte av att dela resten av gruppens förtjusning över att få se den vackra fjällräven, hela hon skakar, ögonen är på väg ut ur ögonhålorna och kroppen börjar vrida sig i konvulsioner. Skoterjohnny har sett det förut, på den där gamla nersupna lappen som var minst 150 år, den där sista kvällen innan han blev bortrövad av snötrollet. Men det är en annan historia. Johnny är osäker på om det är en riktig historia, eller något han såg i syne under en av sina egna fyllor.

- Ont ske med ont fördrivas. Sitt int hen å sura gnällkärring, ta n’henn sonden å mät snödjupe, säger han och slänger åt henne ett verktyg som är liksom en enda lång pinne som kan bli ännu längre.

- Du ske mäta i riktning norrut, n’henn leden ske gå käpprakt norrut i 783 meter innan han ske sväng 42,7 grader väster för te runda n’dann knölen som du sir dan borti.

Vivi tar med skakande händer pinnen och ropar på Brittmarie.

Brittmarie firar också hon snart 40 år som kontorsmobbare. Hon har räknat ut att hon sammanlagt nog ändå lyckats jobba 278 timmar med sina riktiga arbetsuppgifter under de åren. Resten av tiden har hon snattat pennor och sudd, sprungit på “möten” (varit nere på city och shoppat), pratat i telefon, tuggat tuggumi och slängt ur sig snuskigheter till chefen. Hon börjar räkna ut hur mycket kaffe hon druckit under tiden. Kan hennes slitna och odiskade mugg rymma två deciliter? Gånger 10, med en genomsnittlig arbetstid av 2020 timmar per år. Gånger snart 40 år. 161 600 liter.  Brittmarie hör Vivi ropa och pulsar i den djupa snön bortöver. Hon tar en snabb titt på pinnen och räknar klipskt ut hur den ska användas. Snäser åt Vivi att sluta tjafsa och tar över mätandet. Hon visar sig vara ett förtäckt geni på att mäta upp skoterleder.

Bengan, den ökände vaktmästaren från Hallands kommun, som under hela sitt arbetsliv gått och jävlats med folk och skrämt små barn, får i uppdrag att koka kaffe över öppen eld, samt steka kolbullar. Sivan hjälper honom med kolbullesmeten och att hacka upp fläsk. Sivan, å sin sida, har mest filat naglarna och putsat ögonbrynen under sina år som telefonist i kommunens växel. Hon kan med excellens snäsa av vem som helst. Hon har nu slutat gråta över sina brutna naglar, att vispa kolbullesmet här ute på kalfjället var härligare än hon trodde. Om hon tidigare i sitt liv fått pröva att sitta på ett kalfjäll i ullfrotté underställ och P-original stövlar, väl inbäddad i en skoteroverall med pälskant på huvan, då hade nog hennes liv sett annorlunda ut. Hon ler lite snyggt mot Bengan och petar lite på pinnarna i elden.

Gänget från Östergötland håller sig för sig själva än så länge. De har fullt upp med att reda ut sin interna hierarki, och i vilka konstellationer de ska mobba varandra. Inte ont anandes om att Skoterjohnny snart kommer att få dem att helt lägga ner det arbetet och istället ge varandra axelmassage och lämna gula lappar till varandra, där de skriver alla bra saker med varandra.  Det kommer att behövas nu när de med pinnar ska markera 2278 km skoterled. För att inte tala om i sommar, när de ska röja upp för skoterleden…

Hur kunde det gå så illa?

Viviane ligger i sin hotellsäng och lider. Huvudet hotar att sprängas och det flimrar för ögonen. Hon funderar över vad som egentligen hände igår men finner inget svar. Kroppen vägrar att samarbeta och hon ringer Göran.

Göran svarar och låter som om han svalt en långhårig tax. Det går nästan inte att höra vad han säger men hon inser att han mår ungefär lika illa som henne själv. På frågan om vad det var som hände igår egentligen, svarar han bara bara med ett grymtande som hon tolkar som “vet ej”. När hon ringer Svennis får hon inget svar alls. Istället för att bli oroad av detta faktum drar hon täcket över huvudet igen och somnar om, trots att hela rummet liksom roterar så att hon mår fruktansvärt illa.

I bagageluckan på en rostig pick-up ligger en bunden Svennis iförd sin sedvanligt mörka kostym, som dock är oerhört dammig dagen till ära. I munnen har han en strumpa som är indränkt i något som luktar starkt och som fått honom på fall fullständigt. Att det är obekvämt i bagaget är inget som Svennis i denna stund lider det allra minsta av. Han har nämligen ingen aning.

I framsätet sitter två mörka män och är riktigt nöjda med gårdagskvällen. Att det var så enkelt att förgifta Svennis livvakter intill medvetslöshet! Och dessutom att få med sig Svennis som de spanat på i en hel vecka. Chefen kommer att bli stolt!

Göran, Svennis och Viviane

Eriksson to take Ivory post. Swede to lead Elephants in South Africa

Nyheterna toppas återigen av den store. Nu är det klart att Svennis fått jobbet som Elefanternas tränare till världscupen i Sydafrika. Han är så glad att han har svårt att sitta stilla. Hela hans tillvaro har känts meningslös utan ett riktigt jobb med riktig pressuppmärksamhet. Tomheten gick tillfälligt att dölja med uppdraget i grupp nummer fem, men nu har han fullgjort sitt uppdrag i fler länder än någon annan grupp-fem-medlem och ingen kan klandra honom för att han släpper uppdraget och satsar på sitt jobb.

Han har haft otroligt kul med Göran Persson och Viviane Wade. De två i kombination är en fars! Viviane har berättat för honom att hon varit ganska nöjd över att slippa sin ålderstigne man som mest bara luktade äggmacka, vägrade stänga dörren om sig på toaletten och pratade smörja hela tiden. Nu har hon fått en ny man vid sin sida – visserligen bara en kollega, men någon som hon måste tillbringa hela sin tid med, och han har precis samma olater som hennes man. Den stora skillnaden är att han är kul att vara med. De skrattar mer än hon skrattat i hela sitt liv och dessutom vet hon att de gör nytta. Hon känner sig ung igen och det enda som är trist är att Svennis lämnar dem.

Han lovar dem ändå en sista helkväll på krogen i Abuja där de har samlats för att fira hans nya jobb. Jonathan Goodluck och den hemskickade ambassadören från Libyen kommer också att vara med. Viviane ler inombords när hon klär upp sig i sina finaste senegalesiska kläder och skrider mot hotellbaren. Svennis är ju så stilig. Och själv är hon inte heller oäven; dessutom med en förmögenhet som överskrider hela resten av Senegals befolknings sammanlagda tillgångar. Ett kap, det vet hon.

Mycket händer när Obama ringer

I samma ögonblick som Hilda fick telefonsamtalet från en jublande glad Barak Obama, händer det massor av saker i de andra grupperna; saker som Hilda inte hade en aning om, men som kommer att få följder för projektet.

I Mellanöstern lyckas Catherine Ashton och Hillary Clinton reta upp Netanyahu så att han hotar med att inte åka till USA för uppsträckning. Han tycker damerna är riktigt vassa personer som det inte alls går att köra över och det är han inte van vid. Vid flera tillfällen har han försökt förminska både Hillary och Catherine genom att kalla dem lilla gumman men det enda som har hänt är att båda två hotat med massiva repressalier och sanktioner till den milda grad att det är Netanyahu själv som blivit så liten att han nästan inte vågar öppna munnen längre.

En annan märklig händelse är att våra thelma- och louise-wannabees fastnat i gränsövergången till Frankrike och satts i karantän i väntan på att det ska bli plats på det belgiska senilitetshemmet i Bryssel. Herrarna är så omskakade efter den långa resan ned till Belgien i flykt och ständig mat- och pengabrist att de välkomnar avbrottet. Mugabe har en vag känsla av att han kanske har ett jubileum att fira i Zimbabwe, men för tillfället kan han inte komma ihåg vad det är, så han lutar sig tillbaka i karantänens våningssäng som han delar med en arg rottweiler som tyvärr hotar honom till livet hela tiden.

I Syrakusa packar Maria för en lång resa till de jämtländska fjällen. Hon känner sig orolig efter Ellens samtal och känner att hon behövs i Ottsjö.

En avgörande dag för grupp nummer fyra

Hilda, som mycket riktigt sitter på Hållfjällets turiststation, har inte alls spårat ur. Däremot har hon haft fullt upp med sitt vanliga liv på grund av Obamas hälsoreform som ju ska klubbas igenom idag. Hoppas hon.

Hon hoppas det för det amerikanska folkets skull, för Baraks skull, men inte minst för hennes egen skull. Diskussionerna kring hennes frånfälle i denna svåra stund har gått varma, men Barak Obama litar på henne och hon har hjälpt honom på alla sätt hon kan. Det har inneburit att Usama bin Laden fått jobba hårt i skjulet och hela grupp nummer fyra har fått hjälpa till att samla information genom avancerat säkerhetsklassat arbete. Kennert från Hoting är så imponerad av Hildas Pentagon-utrustning att han allvarligen funderar på att ta jobb på Pentagon när allt det här är över. Att han redan nu är 60 år och torde ha sin karriär bakom sig är inget han funderar på. Det ligger inte för honom.

Kennert har verkligen inte gjort sig skyldig till ältande och grubblerier sedan allt detta drog igång och han av misstag hamnade i kick-offen i Ottsjö. Helt fredligt var han på väg hem till Hoting från ett arbetsmöte i Stockholm, när han blev inmotad i en buss, full av motsträviga människor som han ömsom kände igen och ömsom inte. Nu har det gått nästan en månad sedan SK2026 anlände till Frösö flygplats och gruppen fördes till Ottsjö. Under den månaden har han haft vissa bekymmer med att övertyga sin arbetsgivare att han har viktigare saker för sig. Därför ser hemsidan www.hoting.se ut som den gör nu för tiden. Ta en titt och se vad som händer i Hoting när inte Kennert är på jobbet!

Hur som helst hade Kennert mycket semester att ta ut och hans fru har ändå åkt med en väninna till vandringsleden Santiago de Compostela för att vintervandra den i en månad, så hon hade inget emot att han också semestrade samtidigt.

Hilda håller tummarna för sin chef, för det amerikanska folket och för henne själv. Om hälsoreformen går igenom, kommer hon att få arbetsro och jobba vidare med sin ostyriga grupp nummer fyra, där Moammar Khadaffi mest fördjupar sig i Let’s Dance, men ändå lyckas trassla till livet för ganska många ibland. Som här om dagen när han började lägga sig i Nigerias geografi och politik så till den milda grad att de skickade hem sin ambassadör från Tripoli i ren ilska. Sådana ryck får han ibland, som när han plötsligt förklarade krig mot Schweiz för nästan en månad sedan. Hur kanaliserar man sådana plötsliga energi-galenskaper på bästa sätt?

Det blir en spännande dag för grupp nummer fyra. Må Obamas hälsoreform gå igenom!