Den sista backen ned till Hållfjället är en njutning och att ta av sig pjäxorna känns som himmelriket. De ovana pjäxorna har bidragit med lite skavsår, minst sagt.
Per-Martin kommer farande från köket i ett moln av matdofter som är svåra att hantera efter en hård dag på fjället. Det är bra nära att Maria anfaller den stackars mannen, som bara vill hjälpa dem med rum. Han tittar lite tvekande på Maria, som ju inte bokat in något rum, men han undrar om hon kanske kan dela med en amerikanska som ändå verkar ha rymt, utan att betala en osannolikt stor nota först. Maria förstår att det är Hilda och tankarna flyger som scudmissiler i huvudet på henne. Var är Hilda och varför har hon tagit springnota? Det är inte likt henne!
Försiktigt frågar hon ut Per-Martin om resten av gänget, om Usama och grupp nummer fyra. Per-Martin fnyser och säger att alla tappade gnistan helt när Let’s dance var avgjort och när Hilda försvann fanns det inget som kunde stoppa någon av dem från att stjäla varsin skoter från ett gäng fiskare som sorgligt nog kommit på lunchbesök till Hållfjället. Det var i fredags och sedan dess har ingen av dem setts till. Usama verkar likaledes ha gått upp i rök.
Maria blir alldeles till sig och förstår inte vad hon ska ta sig till. Hur kunde det gå så illa? Hon tar iallafall rygg på Lars, som verkar veta hur man ska hantera en kris. Hans föser in henne i systrarna Falkeströms rum och förser henne med en kåsa whisky, plockar av henne de blöta kläderna och ber henne djupandas medan han tänder upp i bastun. Där spenderar den brokiga skaran en timma medan tankarna samlas igen. Hilda är borta, liksom Usama, Moammar Khadaffi, Janet Museweni, Osmos taliban samt Kennert från Hoting. Hur ska det nu gå med deras uppdrag att förvandla alla barnmisshandlare till saneringspersonal på minfälten i utsatta länder? Vad hon vet har de inte lyckats förvandla en enda barnmisshandlare.
Lars kilar upp på en kulle där det finns mobilteckning och knapprar lite på Åsas android-telefon, ringer ett par samtal och kommer sedan tillbaka. Via Eniro har han fått tag i Kennert, som bekräftar att gruppen upplösts och att han tror att Khadaffi och Janet Museweni kapade bussen i Undersåker för att åka söderut. Usama har han inte sett alls och inte Hilda heller. Själv är han ganska nöjd med att komma hem till sin fina fru Bettan i Hoting.
Det enda rätta nu är förstås att slå sig ned vid det dukade bordet i matsalen och avnjuta en trerättersmiddag med rött vin från en sydafrikansk vingård som Per-Martin besökte i höstas. I stearinljusens sken diskuterar gänget vad som kan ha hänt och är så inne i historien att de knappt märker att någon glider in genom ytterdörren, klär av sig ytterkläderna och tyst och stilla sätter sig bredvid Maria.
Hilda.
