I Moskva sitter Catherine och gråter ut mot Omar Talibans axel. Hur kunde det gå så fel? Här lyckas hon äntligen få komma in i Gaza för att skapa lite fred i Mellanöstern, och vad händer? Konflikten trappas upp ytterligare.
Hon gråter så att tårarna sprutar och Omar försöker trösta. Han om någon vet hur det är att misslyckas. Redan 2001 när hans kompisar styrde American airlinesplan raka vägen in i World trade centre insåg han att konsekvenserna av ett par enkla flygkapningar kan bli större än man tror. Nu har han ju lyckats omvända pellejönsarna som skickade raketen mot Israel igår till förlåt-mig-kortskreatörer, men skadan var ju redan skedd och Israel har förstås svarat med sex gånger så många bomber mot Gaza.
I gårdagens möte med Ban Ki Moon, Hillary Clinton och Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov gick diskussionerna heta och argast av dem alla var Ban, som ringde upp Benjamin Netanyahu och skällde ut honom efter noter. Han kan inte för sitt liv begripa hur Ben kan vara så dum så att han tror att han kan bygga ytterligare flera tusen bosättningar i västra Jerusalem utan att någon reagerar. Straffet fick bli att Ben får åka till Washington senare i år för att bannas av Hillary. Det kan få vilken hårdhudad premiärminister som helst att darra av skräck.
- Den här freden i Mellanöstern blir svårare att få till stånd än jag trodde, hulkar Catherine. Ellen, som modstulet sitter vid skrivbordet och googlar för att läsa på lite om krisen, nickar och håller med. Hon har just pratat med Hilda, som fortfarande sitter uppe vid Hållfjället. Ellen undrar i sitt stilla sinne om Hilda givit upp, för det enda de pratade om var att Willy åkte ut ur Let’s dance igår och att alla där uppe var ledsna över det. Grupp nummer fyra verkar ha kapitulerat inför sitt uppdrag att omvandla alla barnmisshandlare till minröjare. Det, om något oroar Ellen. Hur ska resten av grupperna lyckas om inte Hilda är med i matchen längre?
Nästa samtal går till Maria i Syrakusa.
