Slutet

Ja, visst var det märkligt att alla grupperna upplöstes på en och samma dag? Nu sitter Hilda och Maria på Hållfjällets turiststation tillsammans med familjen Falkeström och funderar över vad de hade kunnat göra annorlunda.

Hilda och Maria vill förändra världen och antagligen tog de sig vatten över huvudet när de försökte styra upp alla problem samtidigt. Alla läsarna blev förvirrade av all aktivitet och till slut kom det inga nya idéer från någon, vilket ledde till att grupperna gjorde väldigt konstiga saker. Det är ju oftast så att verkligheten överskuggar sagan och när läsarna slutar bidra blir sagan offer för de två galna författarnas fantasi, vilket ju förr eller senare spårar ur.

Nu måste ju familjen Falkeström åka hem från fjället och då tar vi och skickar hem Maria till Syrakusa och Hilda till Washington så att de får vila upp sig med sina egna liv ett tag. Rätt vad det är kanske skrivklådan tar sig i uttryck någon annanstans i någon annan form. Må de världsförbättrande två få frid i sinnet en stund!

Tack för den här tiden. Kul var det!

Skoterlederna förblir ogjorda

Plötsligt får kontorsmobbarna från Halland och Östergötland nog och gör uppror mot den intet ont anande Skoterjohnny, som inte har en chans när de röksugna mobbarna kastar sig över honom med gemensam kraft.

Det är ju inte för intet arbetsgruppen byggt hela sin karriär på att göra livet surt för sina medmänniskor. När de kraftsamlar och riktar sin bitterhet åt samma håll, blir resultatet förödande. Tack och lov för Skoterjohnny, lyckas talibanen utan namn fälla en rejäl tall över hela Hallandsgänget, precis när de ska kväva skoterjohnny med hans egen skoterledskarta, vilket direkt får Östergötlandsmobbarna att rikta om sin kvävande attityd mot de som för tillfället ligger sämst till – dvs Hallandsmobbarna. Det sitter nämligen i ryggmärgen på dessa människor att alltid rikta sin avsky mot den som är svagast.

Skoterjohnny sänder hastigt en tacksamhetens blick till talibanen utan namn, tar Dekyi i hampan och Honduras president Porfirio Lobo Sosa i den andra och börjar springa mot skotern. Tillsammans flyr de fyra från kontorsmobbarna och lämnar dem till sitt öde mitt i skogen. Där kan de ägna resten av livet (vilket lär bli ganska kort) åt att mobba livet ur varandra. Utan gemensamt mål kommer snart alla att vända sig mot varandra.

Porfirio plockar fram sin iPhone och beställer flygbiljetter hem till Honduras. Han undrar stillsamt var hans lilla fru, Rosa Elena, tagit vägen? Han kan ju inte veta att hon emigrerat till Costa Rica tillsammans med Beggi i Laura Chinchillas stab. Han tittar lite vädjande på skönheten Dekyi vid sin sida och hon är inte den som är den, utan följer gärna med Porfirio på ett litet äventyr. Hennes kärlek Du Quinlin har iallafall sms:at och berättat att han blivit Tibetovänlig igen efter massor av tortyr hemma i Kina och att de inte kan ses mer, så hon är öppen för nya förslag.

Ingen är gladare än Skoterjohnny när han lämnar av de sista vid Frösö flygplats på kvällen. Till och med Anitra har han fått iväg från fjällgården. Det enda han känner lite dåligt samvete över är alla kontorsmobbare som sliter varandra i stycken i skogen.

Lugnet lägger sig åter över Ottsjö. Äventyret är över.

Göran reser hem

Minns ni hur det gick med Svennis nere i Nigeria? Han blev ju brutalt bortrövad av illasinnade män i jeep, medan Göran och Viviane drogades och lämnades kvar.

Nu har de gemensamt hittat Svennis i sängen hos en gammal programledare från svenska TV4 som tagit time out och rest till Afrika för att finna sig själv. Istället fann hon Svennis i en container. Göran och Viviane gav upp hoppet men tipsade Svennis om att han ju faktiskt tagit på sig jobbet att leda Elfenbenskustens fotbollsspelare till vinst i sommarens VM. Han lovar att ta sig an uppdraget så snart han piggnat till lite i den falnande programledarens vård.

Göran känner en stark saknad efter sin lilla fru och undrar om hon fortfarande är så där avvaktande och kall mot honom som hon varit ända sedan hon reste till Harare. Medan han packar för att ta första bästa flyg till Stockholm, lyckas Viviane övertala Sharon Osbourne att de två ska åka på lyxsemester till Las Vegas och spela bort hela det senegalesiska folkets pengar på enarmade banditer.

Kvar i grupp nummer fem är endast Mark Levengood och han har ju åkt tillbaka till Jonas i Stockholm för länge sedan. Är det ingen som har saknat honom förrän nu?

Anitra bryter ihop

Anitra som trott att hon vuxit upp och blivit självständig, sitter i städskrubben – för övrigt samma skrupp som Göran satt och surade i flera dagar för någon månad sedan.

Hon gör bort sig hela tiden och har nu en facebook-fanpage full av pedofiler som gaddat ihop sig emot henne och hotar att bränna upp hela internet om hon inte lovar att aldrig mer i hela sitt liv uttala sig offentligt. Eva-Lena skäller på henne varenda ledig stund och Ozzy Osbourne har ingen sett sedan han hittade en hel hampaodling som han i snabb takt lyckades knarka till och susa iväg i en psykos som skulle få Usama att blekna i sitt skjul (där han ju inte längre befinner sig). Vad Anitra inte vet är att Eva-Lena tagit rygg på den skenande Usama och att de nu planerar att leva lyckliga i alla sina dagar, långt ifrån Ottsjö. Kanske finns de nu i en alldeles alldaglig lägenhet nära dig?

Den fridfulla talibanen Jens har fått jobb som biträdande kantor i Vallbo kapell, där han ibland träffar Obaidullah och Grace när de har semester från renbetet i Ljungdalen. Där har han för avsikt att stanna resten av sitt liv, eftersom han förälskat sig i en bedagad vasaloppskulla som aldrig lyckades slänga kransen runt vasaloppsvinnarens hals för sisådär 27 år sedan och efter det gömt sig undan världspressen.

Vad har vi kvar av grupp nummer tre? Sebastian Marroquin, som ju ändå inte bidragit speciellt mycket i den här sagan, samt Murandi i Laura Chinchillas stab och hon var ju ändå tvungen att resa hem samtidigt som Laura själv och de andra flickorna i staben.

Anitra suckar, reser sig upp och stegar ut ur städskrubben. Nu ska hon vänta på att hennes räddare i nöden (Göran) kommer ridande på sin vita springare och tar henne med till Södermanland igen. Grisarna behöver henne.

Vad händer i grupp nummer två?

Sist vi träffade grupp nummer två befann de sig i Mellanöstern utklädda till Catherine Ashtons livvakter. Det har hänt en del sedan dess, men trots allt måste man ge dem lite erkännande för att de lyckats komma en bit på väg mot fred i Mellanöstern.

Samtidigt som det beslutas att Volvo säljs till Geely för 1,8 miljarder kronor, blir Du Quinlin bryskt hemskickad till Kina för att hjälpa till att styra upp bilindustrin. Dalai Lama fick åka med honom till Indien medan Beggi och Rosa Elena tog första bästa flyg från Moskva till Costa Rica där de beslutat sig för att starta eget och sälja små återvinningsbara isbitar av täljsten från Handöl. Kvar i Moskva blev endast Omar taliban som lyckades hitta björnjägaren från Karelen, vilket han längtat efter sedan deras vägar skildes åt vid den finska gränsen för en och en halv månad sedan.

Ellen från Ytterhogdal har visat sig vara en politiker av rang och hon följer med Catherine till London för att prya i EU-kommissionen. Hon har lovat sig själv att inte svika Maria och Hilda utan ägna resten av sitt liv till att försöka bringa fred i Mellanöstern. Tänk på det nästa gång du får höra talas om ett nytt fredsinitiativ i området. Det är antagligen Ellen från Ytterhogdal som ligger bakom.

Var är alla?

Den sista backen ned till Hållfjället är en njutning och att ta av sig pjäxorna känns som himmelriket. De ovana pjäxorna har bidragit med lite skavsår, minst sagt.

Per-Martin kommer farande från köket i ett moln av matdofter som är svåra att hantera efter en hård dag på fjället. Det är bra nära att Maria anfaller den stackars mannen, som bara vill hjälpa dem med rum. Han tittar lite tvekande på Maria, som ju inte bokat in något rum, men han undrar om hon kanske kan dela med en amerikanska som ändå verkar ha rymt, utan att betala en osannolikt stor nota först. Maria förstår att det är Hilda och tankarna flyger som scudmissiler i huvudet på henne. Var är Hilda och varför har hon tagit springnota? Det är inte likt henne!

Försiktigt frågar hon ut Per-Martin om resten av gänget, om Usama och grupp nummer fyra. Per-Martin fnyser och säger att alla tappade gnistan helt när Let’s dance var avgjort och när Hilda försvann fanns det inget som kunde stoppa någon av dem från att stjäla varsin skoter från ett gäng fiskare som sorgligt nog kommit på lunchbesök till Hållfjället. Det var i fredags och sedan dess har ingen av dem setts till. Usama verkar likaledes ha gått upp i rök.

Maria blir alldeles till sig och förstår inte vad hon ska ta sig till. Hur kunde det gå så illa? Hon tar iallafall rygg på Lars, som verkar veta hur man ska hantera en kris. Hans föser in henne i systrarna Falkeströms rum och förser henne med en kåsa whisky, plockar av henne de blöta kläderna och ber henne djupandas medan han tänder upp i bastun. Där spenderar den brokiga skaran en timma medan tankarna samlas igen. Hilda är borta, liksom Usama, Moammar Khadaffi, Janet Museweni, Osmos taliban samt Kennert från Hoting. Hur ska det nu gå med deras uppdrag att förvandla alla barnmisshandlare till saneringspersonal på minfälten i utsatta länder? Vad hon vet har de inte lyckats förvandla en enda barnmisshandlare.

Lars kilar upp på en kulle där det finns mobilteckning och knapprar lite på Åsas android-telefon, ringer ett par samtal och kommer sedan tillbaka. Via Eniro har han fått tag i Kennert, som bekräftar att gruppen upplösts och att han tror att Khadaffi och Janet Museweni kapade bussen i Undersåker för att åka söderut. Usama har han inte sett alls och inte Hilda heller. Själv är han ganska nöjd med att komma hem till sin fina fru Bettan i Hoting.

Det enda rätta nu är förstås att slå sig ned vid det dukade bordet i matsalen och avnjuta en trerättersmiddag med rött vin från en sydafrikansk vingård som Per-Martin besökte i höstas. I stearinljusens sken diskuterar gänget vad som kan ha hänt och är så inne i historien att de knappt märker att någon glider in genom ytterdörren, klär av sig ytterkläderna och tyst och stilla sätter sig bredvid Maria.

Hilda.

Maria kommer fram

Maria har rest i över en vecka och på slutet har hon försökt komma i kontakt med Hilda utan att lyckas. Hon känner sig frustrerad över det, men inser att det är Hildas val att stänga henne ute.

Det senaste hon hörde från Hilda var från Hållfjället och nu är hon nära. Hon klev av tåget i Undersåker imorse och handlade lite förnödenheter på Strandbergs innan hon ställde sig vid vägkorsningen och liftade mot Ottsjö. Ingen stannade trots att blötsnön yrde och Maria svor så att det osade över alla själviska människor. Tack och lov stannade till slut en smutsig Volvo och lät henne följa med. De tre i bilen skulle bara till Trillevallen, men därifrån skulle de skida till Hållfjället, och Maria fick mer än gärna följa med. Bilen parkerades i Sönnestvallen och där fick Maria tag i ett par skidor. Sedan bar det iväg uppför fjället. Lite bökigt innan hon lärt sig att glida fram på skidorna, men efter ett tag hade hon vant sig både vid det, fåglarnas kvitter, de enorma vidderna och tyngden på ryggen.

Karin, Lars och Åsa som de tre i Volvon hette, verkade ha varit med förr och det kändes tryggt att åka där bakom dem i lugnt och metodiskt tempo. Kilometer efter kilometer. De pratade inte så mycket och efter ett tag tillät hon tankarna flyga iväg och bara njöt, trots att snön yrde och piskade henne i ansiktet. Efter en stund kom de fram till ett par små låga gamla hus där trion stannade som på kommando och halade fram underbar O’boy och mackor även till henne. Ytterstvallen stod det på dörren till ett av husen och det doftade underbart därifrån! Hon kunde inte låta bli, utan gläntade på dörren och sögs in i doften av gyllengula frasvåfflor. Hur fantastiskt kan livet bli?

Efter en stund var det dags att hänga på sig ryggsäcken igen och det var nu hon upptäckte en sida hos de tre som verkade lite farlig. Först frågade de efter vägen, sedan tittade de på skyltarna och slutligen bestämde de sig för ett tredje alternativ som varken stämde överens med skyltarna eller lokalbefolkningens råd. Varför skulle de veta? Och varför skulle skyltarna visa bästa vägen? Nej, istället stretade de fram på oskyltad väg och Maria följde tveksamt efter. Uppför, uppför, uppför. Trots att Lars verkade vara i samma ålder som hon själv hade han krafter som hon aldrig tidigare skådat hos en man i sina bästa år. Med imponerande iver och målmedvetenhet saxade han uppför backarna utan att stanna.

Hållfjällets topp står det plötsligt på en skylt och Maria förstår att de kommit rätt och att de snart måste vara framme.

Hildas hemliga uppror

Hilda har lackat ur. Hilda har lackat ur ordentligt. Hon har bestämt sig för att hon ska ta 24 timmar time-out och låta gruppen klara sig själv. Låta alla klara sig själva. Här kämpar och kämpar hon för allt hon är värd, men det tar ju så lååååååååång tid med allt. Så Hilda lät tålamodet styra, smet iväg och om 24 timmar tänker hon återkomma. Punktligt.

Vad ni inte vet är att Hilda är en av de mest vältränade kvinnor vi hört talas om. Varje morgon börjar hon med 300 djupa benböj på varje ben, 300 armhävningar, riktiga, på tå, varav 50 med handklapp emellan. Därefter följer 300 dips, oftast mot en vanlig stol, 300 vanliga situps osv. Det är höga upphopp, och en massa andra övningar också. Innan hon lägger sig varje kväll kör hon samma program igen. Nu har Hilda helt enkelt smitit ut, dragit på sig skidorna och kört över fjället till Edsåsdalen, det tog lite längre tid än hon tänkt sig, men där jobbar Greger, västra Jämtlands bästa massör. Hilda har bokat honom för 3 stycken helkropps massager med några timmars mellanrum. Sedan har hon beräknat tid för att skida tillbaka och återuppstå med gruppen, punktligt 24 timmar efter sin smitning. Under den här tiden kommer hon inte att göra någonting för att rädda världen, bara rädda sig själv. Fast genom att rädda sig själv, så räddar hon ju också världen, det vet Hilda. Hon vet också att Maria ägnar väldigt mycket tankekraft för att få kontakt med henne just nu, men Hilda stänger av och njuter av när Gregers händer kraftfullt masserar m.gastrocnemius och m.soleus. I morgon är en annan dag. Idag är Hildas dag.

Livat på fjället

Marianne och Inger från Östergötland har gaddat ihop sig ordentligt och tagit ansvaret som de informella ledarna i sin trupp. Johnny har bestämt sig för att använda sig av “ignorans”-strategin, låta dem hållas, och hoppas innerligt att det där tjafset ska lägga sig om ett tag när de börjar bli trötta. Johnny håller på att sätta upp ett basläger av gamla militärtält, som han hittade i ett förråd som försvann från kartan i en av försvarets omorganisationen och nu länsas flitigt av Johnny och hans vänner. Han har fått hjälp av Ingemar, en mellanchef från någonstans i kommunen, som efter 17 omplaceringar, plötsligt blev skickad till västra Jämtland för att bygga skoterleder. Enligt Ingemars chef, var det ett specialprojekt, för specialduktiga specialchefer som behövde lite specialutveckling och skulle få gå ett riktigt avancerat ledarskapsprogram. Den gamla vanliga sörjan alltså, en chef som inte fungerar får inte veta om det, utan får lite specialprojekt och vidare utveckling, samt ett rejält lönepåslag, så att han verkligen inte ska misstänka sanningen. Ingemar visar sig dock vara en jäkel på att bygga tältläger och de har tillochmed mysat till det med en eldstad i mitten, gjort lite sittplatser runt omkring och satt igång en lägereld. Marianne och Inger har fått i uppdrag att tända kaminerna inne i tälten vilket de gör med bravur, endast gnällandes lite om brutna naglar, röksug och att det inte skulle sitta fel med lite rödvin.

Någon annanstans i Europa är Maria på resande fot. Hon har försökt ringa Hilda många gånger nu, men Hilda svarar inte och Maria är orolig. Kan det ha hänt något? Eller har Hilda bara inte haft möjlighet att ladda mobilen? Det verkar ju onekligen vara så att hon befinner sig lite utanför de vanliga farlederna. Maria vet ju att även en så rutinerad råddare som Hilda kan få nog ibland och dra sig undan en stund. Men å andra sidan borde det ju gå att nå Hilda på enklare sätt än mobilen. Maria sätter sig lugnt tillrätta och fokuserar tankarna.

Mobbing och skoterledsplanering

På gränsen mot Norge kämpar ett gäng skoterledsbyggare. Det är fel säsong att göra ett bra och grundligt arbete, men de nya skoterlederna ska märkas ut och det får gruppen kämpa med, trots att snödjupet är mer än 4 meter på vissa håll.

Kontorsmobbarna från Halland är i upplösningstillstånd. Vivi, som ägnat ett snart 45-årigt arbetsliv antingen i rökrutan eller i fikarummet, baktalandes sina kollegor och spridandes en unken stämning med sitt skitsnack och sitt gnäll lider av allvarlig abstinens. En fjällräv snattade med sig hennes sista paket med 4 ciggisar och sprang iväg. Vivi klarade inte av att dela resten av gruppens förtjusning över att få se den vackra fjällräven, hela hon skakar, ögonen är på väg ut ur ögonhålorna och kroppen börjar vrida sig i konvulsioner. Skoterjohnny har sett det förut, på den där gamla nersupna lappen som var minst 150 år, den där sista kvällen innan han blev bortrövad av snötrollet. Men det är en annan historia. Johnny är osäker på om det är en riktig historia, eller något han såg i syne under en av sina egna fyllor.

- Ont ske med ont fördrivas. Sitt int hen å sura gnällkärring, ta n’henn sonden å mät snödjupe, säger han och slänger åt henne ett verktyg som är liksom en enda lång pinne som kan bli ännu längre.

- Du ske mäta i riktning norrut, n’henn leden ske gå käpprakt norrut i 783 meter innan han ske sväng 42,7 grader väster för te runda n’dann knölen som du sir dan borti.

Vivi tar med skakande händer pinnen och ropar på Brittmarie.

Brittmarie firar också hon snart 40 år som kontorsmobbare. Hon har räknat ut att hon sammanlagt nog ändå lyckats jobba 278 timmar med sina riktiga arbetsuppgifter under de åren. Resten av tiden har hon snattat pennor och sudd, sprungit på “möten” (varit nere på city och shoppat), pratat i telefon, tuggat tuggumi och slängt ur sig snuskigheter till chefen. Hon börjar räkna ut hur mycket kaffe hon druckit under tiden. Kan hennes slitna och odiskade mugg rymma två deciliter? Gånger 10, med en genomsnittlig arbetstid av 2020 timmar per år. Gånger snart 40 år. 161 600 liter.  Brittmarie hör Vivi ropa och pulsar i den djupa snön bortöver. Hon tar en snabb titt på pinnen och räknar klipskt ut hur den ska användas. Snäser åt Vivi att sluta tjafsa och tar över mätandet. Hon visar sig vara ett förtäckt geni på att mäta upp skoterleder.

Bengan, den ökände vaktmästaren från Hallands kommun, som under hela sitt arbetsliv gått och jävlats med folk och skrämt små barn, får i uppdrag att koka kaffe över öppen eld, samt steka kolbullar. Sivan hjälper honom med kolbullesmeten och att hacka upp fläsk. Sivan, å sin sida, har mest filat naglarna och putsat ögonbrynen under sina år som telefonist i kommunens växel. Hon kan med excellens snäsa av vem som helst. Hon har nu slutat gråta över sina brutna naglar, att vispa kolbullesmet här ute på kalfjället var härligare än hon trodde. Om hon tidigare i sitt liv fått pröva att sitta på ett kalfjäll i ullfrotté underställ och P-original stövlar, väl inbäddad i en skoteroverall med pälskant på huvan, då hade nog hennes liv sett annorlunda ut. Hon ler lite snyggt mot Bengan och petar lite på pinnarna i elden.

Gänget från Östergötland håller sig för sig själva än så länge. De har fullt upp med att reda ut sin interna hierarki, och i vilka konstellationer de ska mobba varandra. Inte ont anandes om att Skoterjohnny snart kommer att få dem att helt lägga ner det arbetet och istället ge varandra axelmassage och lämna gula lappar till varandra, där de skriver alla bra saker med varandra.  Det kommer att behövas nu när de med pinnar ska markera 2278 km skoterled. För att inte tala om i sommar, när de ska röja upp för skoterleden…